Bingohistoria

I slutet på 1920 så stötte en leksaksförsäljare, vid namn Edwin S Lowe, på spelet då han var på resa genom Georgia. På vägen till Jacksonville fick han syn på ett starkt ljus, och beslöt sig för att undersöka saken. Det visade sig vara ett kringresande tivoli, vilket han bestämde sig för att besöka. På tivolit fanns det bara en bod öppen vid den tiden på kvällen och där var det fullt med folk. Det visade sig vara en form av bingospel som besökarna deltog i. Det kallades för Beano, och bestod av ett hästformat bord vilket var täckt med numrerade kort. På bordet låg även massa bönor. En man stod och drog små träbitar ur en gammal cigarrlåda, och på varje träbit fanns ett nummer som motsvarade ett av numren som fanns representerade på korten. Varje spelare granskade då sina brickor för att se om numret fanns på just deras bricka, och la då en böna ovanför siffran. Detta fortsatte tills någon spelare hade en hel rad fylld med bönor vare sig det var horisontalt, vertikalt eller diagonalt. Då ropade man BEANO, och vann en lite Kewpie duk. En Kewpie är en docka som utformades av Rose O’Neill i början av 1900-talet och som blev ofantligt populär.

Även om Edwin försökte få chans att spela spelet den kvällen, så var det så tätt befolkat vid bordet att han inte fick möjlighet. Spelarna var alldeles för beroende av spelet. Upproparen fick inte stängt ner spelet förrän vid 3-tiden på morgonen, och då berättade han för Lowe att han stött på spelet när han reste runt i Tyskland med tivolit. Han ändrade namnet och alternerade spelet lite, och gjorde det till ett ypperligt tivolispel.

När Edwin kom hem till New York igen så köpte han de tillbehör som behövdes för att han själv skulle kunna starta ett Beanospel. Några torkade bönor, en numreringsstämpel av gummi och kartong. Därefter bjöd han in sina vänner och lärde dem spelet. Han utsåg sig själv till utropare och det tog inte lång tid förrän hans vänner var lika besatta av spelet som besökarna på tivolit. Spelet började närma sig sitt slut när en av hans bekanta fick fler och fler bönor på sin platta. Ju närmare en full rado hon kom desto mer exalterad blev hon och när hon tillslut fick lägga den sista bönan på sin plats så blev hon så överväldigad att hon, istället för att skrika Beano, skrek B-B-Bingo! Då visste Edwin att han skulle få succé med spelet, och att det istället skulle få namnet Bingo. Han sa då att:

Jag kan inte beskriva den känsla av glädje, som sköljde in över mig efter detta utrop.

Det första bingospelet han gav ut var ett spel i två varianter. Den ena varianten bestod av ett set med tolv kort, vilket kostade en dollar. Det andra spelet var dubbelt så stort, och utgjordes av ett set med 24 kort. Det kostade två dollar. Hans spel slog genast igenom och han tjänade mycket pengar nästan omgående. Inkomsterna fick utgöra startskottet för hans firma.

Namnet Bingo hade kunnat bli ett patenterat varumärke, men spelet hade väldigt små möjligheter att bli skyddat. Detta gjorde att spelet nästan omgående efter att det offentliggjordes började kopieras av många andra människor som insåg vilken pengagruva det var. Men Lowe var smart. Han kontaktade alla sina konkurrenter och erbjöd dem att få döpa även sina spel till bingo, för den symboliska summan av en dollar per år. Det var ett lågt pris för att slippa genomgå rättsprocesser, och inom kort var namnet legendariskt.

Flera månader efter att spelet hade blivit marknadsfört så kontaktades Edwin av en präst från Pennsylvania som hade ett stor problem i sin församling. Problemet var att dem inte fick ekonomin att gå runt. Ett barn ur församlingen hade då kommit på den briljanta idén att använda sig av spelet Bingo för att få in pengar till församlingen. Prästen köpte då båda formerna av Edwins bingospel, men insåg snart att även om det innebar extra inkomster så blev det även i slutändan dyrt då varje spel hade flera vinnare.

Lowe insåg då att spelet hade möjligheter till att bli en riktig pengako som aldrig skulle sina, men att det då krävdes att man utvecklade fler sifferkombinationer för korten. Han visste dock inte hur han skulle gå tillväga för att lösa det här och tog då kontakt med en matematikprofessor vid namn Carl Leffler, som var anställd på the University of Columbia. Han bad Carl att sammanställa så mycket som 6000 olika bingokort, där det inte fanns några brickor med samma nummer. Leffler tog på sig uppdraget, med villkoret att han skulle bli avlönad per kort. I början gick arbetet lätt, men ju fler kort han gjorde desto svårare blev det att lyckas. Detta ledde till att Lowe tillslut tappade tålamodet, då professorn ville ha 100 dollar per kort. När slutligen uppdraget äntligen var slutfört så hade Edwins företag, E.S. Lowe, 6000 kort och även om Leffler fick god ersättning för sitt arbete så var det på bekostnad av hans förnuft.

Församlingen i Pennsylvania fick tillgång till de färdiga korten och lyckades rädda sin ekonomi, och även en annan församling i New York blev senare även räddad av spelet. Det tog inte lång tid innan ordet spred sig, och Lowe uppger att han fick tusentals brev från personer som bad om hjälp att starta upp bingospel.

Till slut var han tvungen att ge ut en användarmanual för spelet, vilket senare följdes upp av ett nyhetsbrev som gavs ut månadsvis. Nyhetsbrevet fick namnet The Blotter, och samlade alla nyheter kring spelet. Så många som 37 000 läsare fick tillgång till nyhetsbrevet.

I mitten av 1930-talet så hölls det så många som 10 000 bingospel varje vecka, och företaget E.S. Lowe hade så många som 1000 anställda för att försöka möta förfrågningarna efter spelet. De hade hela våningsplan i kontorsbyggnader i New York, och så många som 64 maskiner så de kunde trycka dygnet runt. Det sägs till och med att de använde mer papper än de som tryckte ”The New York Times”.

Han lyckades till och med att organisera det största bingospelet i världshistorien i Teaneck Armory, New York. Det bestod av 60 000 spelare, men också 10 000 åskådare som inte fick delta. Under spelets gång lottade de ut tio bilar till vinnarna, och det var inte långt därefter som fascinationen av spelet spred sig med ljudets hastighet världen över. Allt tack vare Edwin Lowe.